Deguns ursprung


Vetenskapliga namn:

1) Degun tillhör underordningen Caviomorpha och familjen Octodontidae. Själva arten heter Octodon Degu och namnet Octodon syftar på att tandformen på tuggytan har samma form som en åtta. Forskarna är inte överens om degun ska räknas som en Gnagare (Rodentia) bland annat eftersom de har fel tanduppsättning.

Vilda degus:

Vilda degus lever i Anderna, mest i den delen av bergskedjan som ligger i Chile. Där lever de ända upp till 3000 meters höjd öh, och är mest aktiva i skymning och gryning. Eftersom de lever så pass högt upp är de känsliga mot värme och kan få värmeslag vid 30 C°. De är och relativt tåliga mot drag om man jämför med andra smådjur. Våra tama degus är inte lika tåliga som sina vilda släktingar och bör utsättas för så lite drag som möjligt.

Med upp till 100 individer i samma flock, har de sina bon i stora gångsystem men vistas mycket utanför gångarna. De äter löv, gräs, bark, rötter och en del andra växter, så de är betraktade som skadedjur av bönderna. När degus först kom i människans vård var det som försöksdjur på 50-talet. Eftersom degus lätt utvecklar diabetes var de lämpliga försöksdjur inom det området.

En vuxen degu är ca 30 cm lång inklusive svans och väger 200-300 gram. Deguns svans är täckt med päls och har en penselliknande tofs. Om ett rovdjur får syn på degun så är det oftast svansen de får tag på och den kan degus ”släppa”, vilket gör att de lättare kan undvika att bli uppätna av rovdjur. Men en ”tappad” svans växer aldrig ut igen och det gör naturligtvis mycket ont. Därför bör man aldrig hålla en degu i svansen. I det vilda är livslängden på degus mycket kortare än hos våra tama som lever 6-8 år, men kan bli så mkt som 15 år.



1)Källor: Djurens underbara värld – Däggdjur 2, Sid. 16-17